Alan Kurdis död

För ett år sedan drunknade Alan Kurdi och bilden på hans döda kropp spreds över världen. Man kunde få intrycket att engagemanget var stort, men sedan många månader är tystnaden om honom och andra drunknade migranter närmast total. I slutet av juni beräknades dock knappt 3000 migranter ha drunknat i Medelhavet under 2016, men denna information ledde knappt till en notis i svenska tidningar. Detta trots att det är fler som har drunknat i år än förra året vid motsvarande tidpunkt.

Viljan att göra någonting åt drunkningsdöden verkar vara frånvarande. Asylrättens försvarare förnekar det uppenbara, att vi genom att låtsas att vi hävdar asylrätten, samtidigt som vi kräver att asyl söks i Sverige men genom transportörsansvaret gör det svårt att komma hit, direkt medverkar till att tusentals människor drunknar. Ibland tar dock asylrättsförespråkarna tillflykt till ståndpunkten att Sverige kan kombinera asylrätt med säkra flyktvägar. Men det är förstås helt verklighetsfrämmande att förneka att det finns en gräns för hur många av världens 65 miljoner flyktingar som Sverige kan ta emot. Den existerande ”asylrätten” förutsätter att vi gör det svårt för människor att komma till Sverige, vilket alltså leder till att människor drunknar.

Det är i sig inget fel att försvara asylrätten, men det är – menar jag – fel att förneka att det finns målkonflikter. Inte heller kan det försvaras att man nu låtsas som att det regnar, samtidigt som man dricker riktigt mycket rosévin på lantstället. Även om priset på rosévin inte har gått upp, trots förra årets flyktingkris.