Debattartikel från Rädda Barnen återfinns här.
Ett (drygt) har gått sedan frågan om barnfattigdom sattes på den politiska agendan. Tom retorik har inte varit någon bristvara, men de politiska partierna har i stort sett bara levererat sina gamla vanliga policyförslag.
Mycket tyder dock på att barnfattigdom ofta får långsiktiga konsekvenser. De som vuxit upp i fattigdom står t.ex. i klart högre utsträckning utanför arbetsmarknaden när de nått medelåldern.
Hur har det kunna bli så här?
Flera viktiga delar av familjepolitiken har urholkats, t.ex. underhållsstödet och kanske särskilt bostadsbidragen. Detta har pågått länge (sedan 1997) och såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar bär ansvar för utvecklingen. Eftersom urholkkningen har skett utan beslut - eller snarare på grund av att inga beslut om annat tagits - har den inte väckt någon uppmärksamhet i media.
Jag har undersökt bostadsbidragen och kunnat konstater att nästan inget har skrivits i dags- och kvällstidningar om deras urholkning. I min undersökning hävdar jag att resultatet antyder att medielogiken tenderar att prioritera relativt obetydliga men transparenta händelser framför viktiga men svårgenomskådliga. Se mer om detta här: Systemskifte? Den nya svenska välfärdspolitiken.
onsdag 14 mars 2012
torsdag 29 december 2011
onsdag 9 november 2011
tisdag 4 oktober 2011
lördag 24 september 2011
torsdag 15 september 2011
En åtgärd mot bostadssegregation
Hur bör man fördela allmännyttiga bostäder i attraktiva delar av våra storstäder?
Idag används bostadskön som instrument. Den som har stått länge i kö kommer då före den som stått i kön kortare tid. Men kötid gynnar den som av olika skäl haft möjlighet att ställa sig i kö och missgynnar den som inte haft denna möjlighet. Invandrare är en grupp som uppenbart har sämre möjlighet att för länge sedan ställa sig i en bostadskö än infödda svenskar. Den som flyttade till Sverige igår kommer därmed nästan alltid att stå längre bak i kön än den som bott i Sverige en lång tid.
Fast det är förstås inte bara invandrare som missgynnas. Kötid gynnar de som är väl informerade och därmed känner till betydelsen av att ställa sig i kö så tidigt som möjligt. Vidare gynnar kötid dem som bott länge i en bestämd stad framför interna svenska migranter (d.v.s. en lantis som mig). Kö gynnar sammanfattningsvis infödda "stockholmare", särskilt de som är hyfsat välutbildade och informerade. Den som påstår att det är viktigt att behålla allmännyttiga bostäder i attraktiva lägen i staden för att bekämpa bostadssegregationen borde därför söka efter en annan fördelningsprincip.
Den enda fördelningsprincip som inte har den här typen av diskriminerande effekter är lotten. Just eftersom den överhuvudtaget inte tar hänsyn till en persons karakteristika ger den i princip alla samma chans. Mitt förslag är därför att hyreslägenheter i attraktiva lägen i storstäderna skall fördelas genom lottning.
Det är dock inte lika säkert att kötid är en dålig mekanism för fördelning av lägenheter i mindre attraktiva områden. Möjligen skulle ett och annat "resursstarkt" hushåll med lång kötid kunna tänka sig att flytta till ett sådant område om de visste att de mest attraktiva lägenheterna fördelades med lott.
Idag används bostadskön som instrument. Den som har stått länge i kö kommer då före den som stått i kön kortare tid. Men kötid gynnar den som av olika skäl haft möjlighet att ställa sig i kö och missgynnar den som inte haft denna möjlighet. Invandrare är en grupp som uppenbart har sämre möjlighet att för länge sedan ställa sig i en bostadskö än infödda svenskar. Den som flyttade till Sverige igår kommer därmed nästan alltid att stå längre bak i kön än den som bott i Sverige en lång tid.
Fast det är förstås inte bara invandrare som missgynnas. Kötid gynnar de som är väl informerade och därmed känner till betydelsen av att ställa sig i kö så tidigt som möjligt. Vidare gynnar kötid dem som bott länge i en bestämd stad framför interna svenska migranter (d.v.s. en lantis som mig). Kö gynnar sammanfattningsvis infödda "stockholmare", särskilt de som är hyfsat välutbildade och informerade. Den som påstår att det är viktigt att behålla allmännyttiga bostäder i attraktiva lägen i staden för att bekämpa bostadssegregationen borde därför söka efter en annan fördelningsprincip.
Den enda fördelningsprincip som inte har den här typen av diskriminerande effekter är lotten. Just eftersom den överhuvudtaget inte tar hänsyn till en persons karakteristika ger den i princip alla samma chans. Mitt förslag är därför att hyreslägenheter i attraktiva lägen i storstäderna skall fördelas genom lottning.
Det är dock inte lika säkert att kötid är en dålig mekanism för fördelning av lägenheter i mindre attraktiva områden. Möjligen skulle ett och annat "resursstarkt" hushåll med lång kötid kunna tänka sig att flytta till ett sådant område om de visste att de mest attraktiva lägenheterna fördelades med lott.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)